iesgnioa

Examensarbete av Penny Lomfalk

1. Inledning
För nära 1200 år sedan satte den första Islandshästen sina hovar på isländsk mark. Idag finns de över hela världen, och är den tredje populäraste hästrasen i Sverige. Trots detta vet få människor om hur rasen utvecklats genom åren, varför de klassificeras som hästar trots att de är i storleken av en ponny, hur deras två extra gångarter egentligen kommit till, och varför de egentligen tävlas i gångartstävlingar istället för de mer klassiska ridsporterna.

1.1 Syfte
Jag valde att skriva om just islandshästar av den simpla anledningen att jag äger en Islandshäst, och sen dess har jag nästan dagligen fått hört nedlåtande kommentarer om dessa hästar. Varje dag lär jag mig någonting nytt om denna ras, och fascineras mer och mer av deras styrka, förmåga att ta sig fram och hur små de faktiskt är. Sedan den dag jag köpte min islandshäst har mina åsikter om islandshästar förändrats helt, och målet med denna uppsats är att försöka få folk att sluta se ner på islandshästarna.

Denna uppsats kommer kretsa runt dessa frågor:

• Hur kom rasen till, och hur har den utvecklats genom åren?

• Vad kännetecknar en Islandshäst och hur skiljer sig de från andra raser?

1.2 Metod
För att kunna svara på frågorna ovan, kommer jag mest att använda mig av internet, men också av mina egna erfarenheter och av all fakta jag lärt mig från mina tio år som ryttare. När jag använder mig av internet för att hitta information kommer jag mest att söka information från SIF – Svenska Islandshäst Förbundets, hemsida. Jag kommer även att använda mig utav den internationella versionen – FEIF, en förkortning av ”International federation of Icelandic Horses”.

2. Historia
På 800-talet styrdes Norge av en mycket sträng kung, vid namn Harald Hårfager. Många norrmän ogillade hans sätt att styra landet, och tog med sig sina djur och familj för att flytta. Några av de första norrmännen som flyttade till just Island var Ingolfur och Leifur. Med sig hade de några hästar, just vilken ras dessa hästar var av vet man ej, men man tror att det var vildhästar av rasen Tarpaner. Denna ras var en av de första kända hästraserna, idag är de dock utdöda. Senare började folk från Irland, England och andra skandinaviska länder, flytta till Ön. Även de hade med sig några av sina uthålligast och tåligast hästar och ponnyer. Alla dessa hästar släptes fri på Island, och efter många år hade en helt ny ras avlats fram. Denna ras kallar vi idag för Islandshästar.

2.1 Tidig avel och följder
Eftersom de första riktiga vägarna på Island skapades efter andra världskriget var det enda sättet att ta sig fram genom att gå eller rida. Då Island har ett tufft klimat, och det ofta är svårt att ta sig fram krävdes små, starka och uthålliga hästar. Därför uppskattades islandshästen väldigt mycket, och islänningarna försökte konstant att utveckla rasen för att den skulle bli starkare, och bättre. 

Efter ett försök att blanda in orientaliskt blod i hästrasen, genom avel med andra hästar, för 900 år sedan förbjöds import av andra hästar till Island. De hästar som islänningarna hade importerat för avel bar på en smittsam sjukdom, vilket ledde till att många islandshästar insjuknade, och dog. För att förhindra att detta skulle ske igen förbjöds import av hästar till Island. Ingen häst efter 1000-talet importerats till Island, oavsett om hästen ursprungligen kommer därifrån. Besökare får heller inte använda utrustning som kommit i kontakt med andra hästar i andra länder, ofta får de inte användas eller så måste de tvättas. Dessa regler kan verka stränga, men är en bidragande faktor till att islandshästen är en av världens mest renrasiga hästar med näst intill inga ärftliga sjukdomar.

2.2 Vulkanutbrottet 1783, och dess följder
Då Islandshästen ursprungligen kommer ifrån Island har de såklart överlevt många naturkatastrofer, särskilt vulkanutbrott. Det finns dock ett vulkanutbrott som utrotade över 75 % av islandshästarna på 1700 – talet. Den 8e juni 1783 fick vulkanen Laki ett utbrott, 21 % av Islands befolkning dog, och antalet islandshästar sjönk från 37 000 hästar, till 8 600 hästar. Betet minskade, eftersom att aska från vulkanutbrottet förgiftade marken, och klimatet vart kallare. De hästar som överlevde var starka, och mycket uthålliga. 

Vulkanutbrottet fick dock inte bara negativa följder, en av de positiva sakerna som följde av utbrottet var storleken. På grund av det minskade bete vart islandshästarna mindre, de behöll dock samma styrka och har idag inga problem med att bära en människa på 80kg.

3.3 Islandshästen exporteras till andra länder
Fram till 1830 hade islandshästen mest funnit på Island. Resten av världen hade inte upptäckt rasen, och dess fördelar mot de flesta hästraser. De var små, men lika starka som många andra raser som användes för jordbruk etc.

På 1830 – talet exporterades dock många islandshästar för att jobba i gruvor i England. Där kallades de ofta för ”gruvponnyer” eller ”Islandsponnyer”. Hästarna skulle vara mellan 125cm – 130cm stora, och orka dra kolvagnar. På 1900 – talet hade andra länder börjat intressera sig för islandshästen, och många bönder köpte islandshästar. I Sverige vart rasen särskilt populär hos fattiga bönder som inte hade råd att köpa större hästar. En islandshäst åt ungefär hälften så mycket som en större häst gjorde, så på så sätt var det mer ekonomiskt att ha en islandshäst än att ha t.ex. en ardenner.

3.4 Islandshästar runt om i världen idag
Snart tog dock traktorer och andra maskiner över jordbruksarbetet och efterfrågningarna efter islandshästarna sjönk. De senaste 25 åren har dock rasen varit mycket eftertraktad som ridhäst, turridningshäst eller bara att ha som en familjehäst. Varje år exporteras ca 4000 islandshästar från Island, 400 av dessa får nya hem i Sverige. Det bedrivs även islandshäst uppfödning i Sverige, och idag finns ca 30 000 islandshästar i Sverige.

3. Kännetäcken för islandshästen
Alla islandshästar är olika, lika som att alla människor är olika. En islandshäst klassificeras som en islandshäst om modern och fadern är islandshästar. Storlek, färg etc. spelar ingen roll då det nästan inte finns några regler om hur en islandshäst måste se ut. Till skillnad från raser som ex. Paint-hästen, som måste vara en skäck. Eller som falabellan, som måste vara under 75cm för att få räknas som en falabella.

3.1 Karaktär
Precis som människor är alla hästar olika, så det går inte att säga att alla islandshästar beter sig på ett visst sätt. Generellt sett är islandshästar dock väldigt envisa, och har väldigt starka personligheter. De är svårskrämda, och trots deras starka flock känsla är de ändå väldigt självständiga. De är lätthanterliga och uthålliga, både när det gäller ridning och stressiga omgivningar.

På Island släpps hästarna lösa i stora flockar från de att de är föl, alltså yngre ett år, tills de att de är gamla nog för att ridas in. Eftersom att Islandshästar mognar senare än många andra raser rids de in när de är runt fyra/fem år gamla, medan de flesta hästar rids in när de är runt tre år. Islandshästen är dock inte fullfuxen för än den är runt sju år. Islandshästarna sena mognadsålder tar de dock igen när man kollar på medel livslängden. En vanlig svensk ridhäst blir runt 18år, medan det inte alls är ovanligt att en islandshäst blir upp emot 30 år gammal Denna sena mognadsålder är dock också en faktor till varför islandshästar ofta är mycket envisa. I just detta beteende liknar de ponnyer, som är ökända för sitt envisa beteende. 

Eftersom att de går så pass länge i så stora flockar på Island har islandshästar oftast starkare flockkänsla än andra hästar. De mår bäst av att gå i stora flockar tillsammans med andra hästar. I Sverige finns till

och med en lag om att alla hästar måste gå med minst en annan häst. De behöver inte dela hage, men måste kunna se eller höra varandra.

3.2 Storlek och vikt
Islandshästar är små, sällan större än den tillåtna höjden för en ponny – 148cm. Hästarna mäts från manken, alltså från den högsta punkten där hästens rygg och nacke möts. Normalt sett är islandshästarna mellan 125 – 145cm höga. Oftast är ston, vilket är en häst av det kvinnliga könet, mindre än hingstar och vallacker, en häst av det manliga könet. En kastrerad häst av det manliga könet kallas dock för en valack medan en okastrerad kallas hingst. 

Trots att islandshästarna är små räknas de ändå som hästar. Det finns många teorier om varför, men det sägs oftast bero på två saker; dels för att det inte finns något ord för ponny på Island, och dels för att majoriteten av alla islandshästryttare är vuxna. De flesta ponnyryttare är barn, eller tonåringar. Islandshästar och också minst lika stark som hästar, och kan utan problem bära en ryttare på 90kg. Normalvikten på en fullvuxen islandshäst brukar ligga mellan 300 – 400kg.

Rid världen är aningen kluven på just fronten om islandshästen ska klassificeras som hästar eller ponnyer. Varför går det inte att finna några fakta om, men det ser inte ut som att det kommer ske några ändringar huruvida islandshästarna ska fortsätta klassificeras som just hästar, eller ponnyer.

3.3 Tillåtna namn
Att döpa en islandshäst är inte lika enkelt som att döpa en vanlig ridhäst. Enligt tradition ska islandshästen döpas till någonting som påminner om deras utseende eller personlighet. Namnet måste vara isländskt. Ett musblackt sto kan ex. heta Muska, vilket betyder just musblackt sto. En häst som tycker mycket om att simma i havet kan döpas till ex. Vaegir, som betyder hav.

Det är dock inte deras fullständiga namn, förutom namnet som beskriver hästen heter de också ”fra” stället de kommer ifrån. T.ex. Snaedis fra mosfellsbae. Bara av att höra namnet kan man lista ut att det är ett sto, som antingen tycker mycket om snö eller är vit. Snaedis betyder nämligen snögudinna. Hästen kommer från en gård som heter, eller ligger vid ett ställe som heter ”mossfellsbae”.

I Sverige brukar vi dock istället som ”från” istället för ”fra”, alltså; Orka från säläng. Medans hästar från islandshästar istället ofta heter ”von” eller ”vom” istället för ”fra”. Alltså kan en häst från Tysklands heta; Mósi von Neuland.

3.4 Tillåtna färger
Alla färger och tecken är tillåtna för islandshästar, men hela 40 % av alla islandshästar är bruna – de har alltså brun kropp, och svart man och svans. Andra vanliga färger är fuxar, skimlar, skäckar och även blackar i alla färger. En fux päls är varmt ljusbrun, manen och svansen har också samma ljusbruna färg. Skimlar kan se väldigt olika ut, beroende på årstid och ålder kan deras gråa färg vara nästan vit, och i vissa fall nästan svart. En skimmels grundfärg kan vara vilken tillåten hästfärg som helst, men de har vita fläckar över kroppen. Ofta är dessa fläckar stora och få, men det finns hästars vars fläckar är små och de har så många att de nästan ser vita ut.

En annan vanlig färg bland islandshästar är black. Denna färg har islandshästarna ärvt från de gamla vildhästarna som norrmännen tog med till Island. Det finns flera olika sorters blackar, bl.a. rävblack, guldblack och musblack. Det alla blackar har gemensamt är många skiftningar i manen och svansen, de har även en ”ål” långs ryggen. Ålen är en svart rand som börjar vid manens slut, och fortsätter på hela ryggen och ner i svansen där den tonas ut med alla olika skiftningar. Många blackar har också zebra - liknande ränder på ben och huvud, mörkare partier på öronen, mörkare ansikten och mörkare markeringar över skuldrorna. Vissa kan även ha små linjer som sticker ut längs ålen, detta är dock inte så vanligt.

3.5 Islandshästens exteriörer
Exteriören för en islandshäst är ofta väldigt olika. Generellt sätt är de dock väldigt kompakt byggda, med kort rygg, sluttande korts och korta, starka ben med hårda hovar. Halsen är oftast relativt kort, och huvudet mycket stort med små öron och lugna, stora ögon.

Manen, panluggen och svansen hålls lång, och man klipper endast svansen ibland för att den inte ska släpa i backen och hästen ska kliva på den. Manen, panluggen och svansen är mycket tjock, och måste borstas ofta för att inte bli trasslig. 

På sommaren är islandshästarnas päls kort, ca 1 cm lång medan den på vintern kan bli upp till 10 cm lång. Deras vinterpäls är mycket tjock, och islandshästarna behöver inte ha täcke på sig under vinterhalvåret, så länge de inte klipps. Många ryttare väljer dock att klippa sina islandshästar på vintern dock för att hästen inte ska svettas så mycket under ett ridpass. Dels så kan inte hästen prestera lika bra, och dels kan de bli sjuka om de går svettiga för länge ute i kylan. Beroende på hur ofta hästen rids och hur mycket den svettas klipps hästarna olika, vissa ryttare klipper överallt medan andra bara klipper där hästen svettas som mest. 

3.6 Gångarter
Det islandshästar är mest kända för är deras två extra gångarter, utöver de tre grundgångarterna kan nästan alla hästar tölt och i vissa fall även pass. Nästan alla hästraser kan skritta, trava och gallopera.

3.6.1 Skritt
Skritt är hästens långsammaste gångart, och är en fyrtaktig rörelse där en hov i taget lyfts. Hovarna lyfts parallella, så t.ex. om hästen lyfter vänster framhov lyfter den sedan höger bakhov när den vänstra framhoven är på väg ner, därefter lyfter den höger framhov, följt av vänster bakhov osv.

3.6.2 Trav
Trav är en tvåtaktig gångart, där hovarna, som i skritten, lyfts parallella. Tills skillnad från skritten är traven dock snabbare, och hovarna lyfts nästintill samtidigt. Alltså lyften hästen höger framhov och vänsten bakhov nästan samtidigt. När de nuddar backen lyfts vänster framhov och höger bakhov, åter igen nästan samtidigt. 

3.6.3 Galopp
Sedan har vi galoppen, som är den snabbaste gångarter av grundgångarterna. Det är en tretaktig gångart, och hästen kan gå i antingen höger galopp, eller vänster galopp. ”Hovarna sätts på marken i följande ordning under höger galopp:

1. Vänstra bakfoten
2.Högra bakfoten och vänstra framfoten
3. Högra framfoten, varefter kroppen i samma ögonblick, som denna fot upplyftes, förblir svävande i luften, tills vänstra bakfoten åter skjutits under bålen.” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Galopp)

3.6.4 Tölt
En såkallad ”fyrgångare” kan de tre grundgångarterna och en fjärde grundgångart som kallas tölt. Tölten är egentligen en snabbare, och mer samlad version av skritten. Med en stor skillnad – istället för att en hov lyfts och tre hovar är i marken, så lyfts tre hovar och en hov är i marken. 

Förr var det inte ovanligt att se andra hästar än islandshästar tölta, men eftersom att armen ansåg att tölten var en onödig gångart så de valde att avla bort tölten. På Island uppskattades dock tölten väldigt mycket. Eftersom att den är så bekväm att rida i användes den för att ta sig fram över tuffa terränger och färdas långa sträckor.

3.6.5 Flygande pass
Islandshästar som kan fem gångarter kallas för ”femgångare”, dessa hästar kan skritt, trav, galopp, tölt och pass. Oftast brukare femgångare ha svårt för traven, och väldigt lätt för tölten medan fyrgångare har lättare för tölten än de har för traven.

Den femte gångarten, flygande pass, är en tvåtaktig gångart som även djur som kameler bemästrar. Till skillnad från de flesta gångarter så flyttar hästen båda hovarna på samma sida samtidigt. Alltså flyttar hästen höger fram och bakhov samtidigt, och när de hovarna är på väg att sättas ned i marken lyfts vänster fram och bakhov. Hästen får dock inte sätta ner första hovparet, innan det andra har lyfts. Alltså är hästens alla hovar i luften under några tusendelars sekund. Utan detta ”svävmoment”, som det ofta kallas för, går hästen i en oönskad gångart som heter grisepass. 

Pass kan i vissa fall gå ännu snabbare än galopp, och det arrangeras ofta speciella tävlingar för just passen. 

4. Avslutning
Enligt min åsikt är islandshästen en mycket fascinerande hästras, som helt klart har förtjänat all den respekt som Islands befolkning givit de. Inte sällan har jag önskat att Sveriges befolkning kunde se på hästar med samma respekt som islänningarna. Istället ser många svenskar ner på hästar, och de människor som håller på med hästar - ryttare.

Dock är det heller inte ovanligt att höra ryttare som håller på med hoppning eller dressyr på medelhög nivå tala nedlåtande om Islandshästar. Varför de gör det har jag själv aldrig förstått, men jag gissar att det beror på brist av kunskap om islandshästen. Det är just dessa människor som sporrade mig till att skriva denna uppsats. För trots att jag har ridit i över tio år, och ägt en islandshäst i snart ett år har heller inte jag vetat allt för mycket fakta om islandshästen. Självklart har jag förstått att deras styrka och uthållighet kommer från att de levt under Islands hårda och obarmhärtiga klimat. Mer än så har jag dock inte vetat, förrän nu. 

Islandshästen har inte bara överlevt många naturkatastrofer, de har blivit starkare av dessa naturkatastrofer. Efter vulkanen Laki fick ett utbrott 1783, dog ca 24800 islandshästar. De 8600 islandshästar som överlevde var starka, uthålliga och små. De förde detta vidare genom sina avkommor. Trots att jag tycker katastrofer som dessa är hemska, så kan jag inte ignorera det faktum att det är just dessa händelser som gjort att dagens islandshästar är som de är. Utan katastrofer som dessa hade nog inte islandshästen varit lika liten, de kanske till och med skulle vara svagare. Om så hade varit fallet skulle de kanske inte ens klassificeras som hästar, istället kanske de idag skulle kallats "islandsponnyn". Som de gjorde under 1830-talet, när de användes för att dra vagnar etc. i gruvorna.

Även de åren gjorde att islandshästen vart mindre, men starkare. Eftersom de inte fick vara över 130cm i mankhöjd, och ändå var tvungna att orka dra en vagn full med kol avlade folk endast med sina minsta, starkaste hästar. De visste att det var dessa hästar som skulle komma att bli lättast att sälja, då de var mycket eftertraktade i England.

Personligen tycker jag att det är helt rätt att islandshästen klassificeras som en häst, istället för en ponny. Dels för att de kommer från ett land där det inte finns något ord för ponny, men också för att jag tycker att de är starkare än många storhästar. Ofta glömmer jag helt bort att hästen jag rider är under 140cm, och påminns om det först när jag hoppar av och inser att marken är väldigt nära. Anledningen till att jag ofta glömmer bort hur små islandshästar faktiskt är, beror nog på att de ofta är extremt starka. Jag har ridit hästar som är bra mycket större än mig, och de har flera gånger varit mycket lättare att kontrollera än en stark, självständig, liten islandshäst.

Jag kan dock förstå om folk tycker att det är fel att en häst på 130cm ska orka bära en fullvuxen man. Det finns såklart gränser för hur mycket de orkar bära, därför tycker jag att det är bra att många ridcenter inte tillåter folk över 90kg rida långa turer på hästarna. Trots att islandshästar har lång livslängd, och är starka ska de inte behöva få ryggskador. Tyvärr finns det folk som inte delar min åsikt när det gället just det, och det finns flera ridcenter där du får rida islandshästar oavsett vikt.

Jag vet att gångarterna är populära, faktiskt så har tölten och passen varit en stor bidragande anledning till varför islandshästen nu är en sådan populär ridhäst. Dessa gångarter har dock blivit massivt förstorade, och de är anledningen till varför många ryttare tror sig veta så lite om islandshästar. För egentligen är de som de flesta hästar, i ett mer kompakt format med två extra gångarter. Skillnaden mellan att rida en islandshäst, och en häst på 170cm är inte så stor som vissa påstår. Såklart känns det annorlunda, en islandshäst tar mycket mindre steg och kan ofta vara mer envis. 

Tyvärr tror jag dock inte att skillnaden mellan att rida en islandshäst, och en annan häst är så stor som vissa vill tro. Det är absolut inte nödvändigt att köpa dyr utrustning från speciella islandshäst affärer, att rida de på annat sätt och behandla de annorlunda än någon annan häst. Jag tror att folk förstorar

skillnaden mellan islandshästar, och andra hästar för att göra islandshästen mer speciell. Tyvärr så är det också anledningen till att så många ser ner på islandshästen. Eftersom att de tror att det inte vet någonting alls om islandshästar bestämmer sig de för att de är dåliga. Folk vet dock mer om islandshästen än de tror - det de vet om andra hästar vet de om islandshästar också. De funkar lika, rids efter samma kommandon och med samma utrustning.

Som jag sa i början - på Island uppskattas islandshästen enormt, medans den här anses som någonting "mindre bra". På Island har den hjälp befolkningen, och har klarat sig genom naturkatastrofer. Här i Sverige har dessa hästar överdrivits till den punkt att ryttare tror att de inte vet någonting om de. Skillnaderna mellan hur svenskar och islänningar ser på islandshästen kunde nog inte varit större. Jag hoppas dock att vi en dag kommer kunna se på dessa hästar på samma sätt - små, starka, envisa hästar som även "råkar" kunna två till gångarter. Som även har överlevt mycket, och just därför skiljer de sig från andra hästar. Inte hur de borde ridas, och heller inte hur de beter sig - det som skiljer de från många andra hästar är deras utveckling.

5. Källförteckning
-  http://www.islandssidan.se/islandshasten/hestur.htm (- 2006) 
- http://www.icelandichorse.se/ (2012-04-4) – Svenska Islandshäst förbundet
- http://www.feif.org/ (okänt) - International Federation of Icelandic Horse Associations
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Passg%C3%A5ng (2012-03-07)
- http://sv.wikipedia.org/wiki/T%C3%B6lt (2011-07-04)
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Skritt (2011-02-07)
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Trav (2012-01-17)
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Galopp (2011-12-22)